Granaheim

Gränsen mot norr för både Granaheim och Östanfar går sedan många generationer tillbaka vid Isälvens södra strand. Hedsta står med sina murar som mänsklighetens sista starka fäste och skiljer människans civiliserade värld från den idag outforskade norra ödemarken.

För många mansåldrar sedan, då Granaheim var en del av ett självständigt rike, gick gränsen längre norrut och huvudstaden i kungadömet Granaheim var Vargholm, som låg norr om Isälven. År 60 efter enandet invaderades Granaheim norrifrån av en väldig armé av Svartblod, vättar, troll och andra odjur. Orchhövdingen och krigsherren Garash Järnhorn hade enat norden och ämnade lägga Östanfars riken under sig. Vargholm belägrades och plundrades under invasionens första veckor. Tusentals av Granaheims invånare gick under. Svartbloden tog inga fångar och Vargholms blodbad är än idag en historia man inte berättar för de yngsta. Granaheims kung, hela hans familj och flera andra adliga familjer avrättades och Granaheim verkade förlorat när Östanfar sände sin armé till undsättning. Invasionen hade nått Isälvens strand och utanför Hedstas norra portar besegrades svartbloden år 63 och drevs tillbaka. Garash Järnhorn tillfångatogs och dömdes till döden genom halshuggning, hans huvud sattes på ett spett att kröna Hedstas norra port, hans kropp stympades och spreds till rikets alla hörn som en varning. Efter segern utropades Granaheim som Östanfars sjunde län och har så förblivit sedan dess.

Förvisso finns det de som menar att Granaheim åter borde bli sitt eget rike och inte tvingas lyda under Östanfars styre, att Norden och dess folk aldrig var menade att vara undersåtar till söderns rika kungar. Vissa hävdar till och med att de norra ödemarkerna inte är öde och att farorna att resa norr om Isälven bara är skrönor och falska påståenden. Men faktumet kvarstår att många som reser norr om älven aldrig återvänder, vilket gör att de norra ödemarkerna förblir ännu outforskade för Östanfars invånare.

Eftersom Vargholms kungliga bibliotek eldhärjades i invasionen förstördes all kunskap som människan haft om landen norr om Vargholms ruiner. Myter sprids bland befolkningen om Vargholms idag övergivna ruiner och föremål från det gamla Granaheim är hett eftertraktade bland samlare som till exempel ätten Varg. Att det bor folk norr om Isälven vet man, men om dessa folk är ättlingar från Vargholms dagar eller om de har flyttat dit senare är oklart. De flesta lärda tror att människorna bor i mindre byar avskurna från varandra, det ryktas också om en by vid namn Rim där hödingen Bos son skall ha två armar, fast på samma sida av kroppen och att ingen kan se honom i båda ögonen samtidigt. Andra talar om hela byar där brist på kontakt med andra har lett till att befolkningen blivit vanställd och på väg att förgås.

Landet består mest av uppodlad mark och betesmarker, utom i norr och väst där skogar och berg breder ut sig och utgör, förutom Isälven, en tydlig gräns mot det okända. Isälven har fått sitt namn av att den hämtar sitt vatten från bergen i väst där snön aldrig smälter, vilket gör att även under sommarhalvåret är Isälvens vatten kallt och klart.

Granaheim har specialiserat sig på smide och är kända för att ha hög kvalité på sina produkter. Speciellt för sina svärd och hjälmar. Smederna tar sitt arbete på största allvar och att lämna ifrån sig något halvdant är förknippat med skam då alla föremål enligt lag måste märkas med smedens sigill och inspekteras av byns rådare innan det skickas iväg till försäljning. Tidigare har de varit tvungna att importera malm från Malmhögarna men det håller på att ändras i och med att man har börjat expandera norrut och där funnit nya malmfyndigheter.

Det vanligaste yrket är bonde och det vanligaste djuret är höglandskor och getter. Det finns fyra större städer, Landborg (6.000 invånare), Norra hamnstaden (4.500 invånare), Hedsta (2.000 invånare) och Västerbyn (10.000 invånare) som är huvudstaden i länet. Förutom de fyra större städerna finns det ett hundratal mindre byar med ca 50-700 invånare. Byarna är oftast byggda kring stora gårdar, så kallade säterier, och tar oftast sina namn från dessa. Säterierna brukar i sin tur ta namn från det de producerar, vilken ätt som äger dem, geografiskt läge eller den familj som grundat den. Exempel på byar och säterier är Alreks säteri, Humelsta, tredrega, Axevallen (Ätten Vinter), Husaby och Ängsholme. De flesta husen i byarna är antingen timrade eller av så kallat skiftesverk. Till varje hus brukar det dessutom tillhöra en jordkällare eller ett härbre att förvara mat och röka kött i. De allra flesta byar brukar dessutom ha någon form av försvarsverk, antingen en vall, en pallisad eller ett befäst hus där de kan söka skydd när faran är på färde.

Handel är den största inkomstkällan både genom Norra hamnstadens handel med länderna på andra sidan havet i öst och att de exporterar sina svärd och utrustning till Västerborg som har Östanfars största stående militära styrka. Andra handelsvaror är timmer, pälsar, läderhantverk och bärnsten.