Granaheim
Västanfar är riket i väst och det enda egentliga stabila rike i denna del av världen förutom Östanfar. Västanfar skiljer sig på många sätt från Östanfar i fråga om statsskick och administration. Förutom att Västanfar är en nekrokrati och väntar på första kejsarens återkomst så är styret mycket centraliserat och knutet till den första kejsarens ståthållare. Ståthållaren väljs genom att man tar en son ur de fem förnämaste familjerna mellan 2-5 år och sedan uppfostras pojkarna inom rådet som består av den äldsta mannen och kvinnan ur de sju förnämaste familjerna. När sedan ståthållaren dör så tävlar de fem utvalda mot varandra i konster som Kejsarkunskap, retorik, administration, härförare och krigskonst. Som domare finns det sju krigarpräster (en för varje general kejsaren hade) och den som avgår med seger blir ny ståthållare, de andra avrättas av den nya ståthållaren personligen. På så sätt är det alltid den bästa som styr anser man.
I övrigt så består Västanfars landsbygd av stora jordbruk där det finns en förman med familj och sedan mellan 15 och 100 familjer som jobbar under dem med att bruka jorden, hantverk osv vilket gör dessa gårdar till mindre byar som i mångt och mycket är självförsörjande. Landet är heller inte uppdelat i områden utan alla beslut tas på central nivå av ståthållaren eller dennes råd. Västanfars tidräkning är annorlunda då de inte varit ett land lika länge som Östanfar. Enligt Västanfar är det år 92 e.k.d (efter kejsarens död). Innan enandet så bestod landet av massa småstater som levde i ett virrvarr av allianser och strid där alla försökte utmanövrera alla. Numera finns bara tre städer. Huvudstaden som ligger mitt i riket en hamnstad i väst samt en stad vid gränsen till Östanfar. Huvudstaden är administrativt centeter och de andra två är Handelsstäder, Alla de tre städerna är riktiga metropoler och det finns ingen stad i Östanfar som kan mäta sig med dem.
Ekonomiskt så är Västanfar rikare och mer storskaliga än Östanfar, Slaveri i gruvor, vägarbeten och inom militärt bygge är vanliga straff för brott (allt från stöld till mord och blasfemi) de grövsta brottslingarna hamnar långt ner i gruvorna och överlever oftast inte länge (ibland så kort att man får ta småbrottslingar till dessa fruktansvärda jobb). Slav kan man bli på ett år till livstid. De tjugo rikaste familjerna har i stort sätt monopol på näringsverksamhet och har dessutom skapat en kredittjänst i form av postväxlar och värdepapper mellan varandra och de släpper inte in några ny medlemmar.
Västanfars militär består av en stor stående arme som mest krigar i landets södra delar och även in i centrala ödemarken. Dessutom finns en rad befästa fort runt omkring i landet för att snabbt krossa opposition och lagöverträdelser. Till skillnad mot Östanfar har de vanliga soldaterna enhetlig uniformering men andra härförare anser att de duger bättre till parad än fälttåg. Dessutom finns slavtrupper som mer eller mindre tränas i fanatism och används rent strategiskt som offertrupp och köttmur. Samtidigt skall man komma ihåg att markerna i söder är oerhört ogästvänliga även för de grupper av människor som lever där och ibland till och med för så tuffa djur som troll håller sig undan när solen steker och vinden blåser som hårdast.
Sydöst om Östanfar ligger Sjöfararstaterna. Det är inget land med gemensam styrning utan består av ett antal städer längst med kusten och deltat som styr sig själva. Dessa stadsstater överlever tack vare att floden svämmar över med jämna mellanrum och för näringsrikt slam till åkrarna. Men främst så är det nätverket av hamnar och handelsstationer som gör detta område rikt. Varje stadsstat består av en stad med omkringliggande marker som inte är större än ett par timmars marsch. Det är på sina håll möjligt att besöka fyra städer under en och samma dag. Städerna är byggda i vit kalksten medan husen på landsbygden är byggda på pålar för att klara sig från översvämningarna. Invånarantalet i dessa stadsstater varierar från ett par hundra till ca 25 000 i den största staden som heter Genos.
Området är mycket instabilt och det är inte ovanligt att grannstäder kapar varandras skepp och för regelrätta plundringståg mot varandra. Detta gör att längre handelsavtal och rutter är svåra att etablera i en del av de mindre städerna. Men det gynnsamma geografiska läget och de utmärkta naturliga hamnarna kompenserar det hos de flesta handelsmän och kaptener.
Ett utmärkande drag för folken som kommer från sjöfararstaterna är att de inte visar sin status och rikedom genom mark, titlar och kläder utan genom smycken, ringar och ädelstenar.